#Slutfiskat

Bristen på strömming i Östersjön och Bottenhavet har ökat de senaste åren. Samtidigt tillåts fiskare att felrapportera sin fångst utan påföljd. Situationen har påtalats flera gånger – trots det verkar inte mycket förändras.

I ett soligt Sundsvall spenderar vi slutspurten på vår sista kurs innan sommaren. I Östersjön rör sig samtidigt massiva trålare. Enorma fiskebåtar som riktat in sig på pelagiskt fiske. Men något står inte rätt till. I de allt mer utarmade ekosystemen har torskbeståndet i princip redan kollapsat, sill och skarpsill kan stå näst på tur.

En industri som behandlas likt jordbruk men som är allt annat än att skörda en åker för sin årliga ranson.

– Det behandlas lite på samma sätt som om det vore en avverkningsbar produkt som man kan se på sin åker, men så är det ju inte med fisk, säger Beatrice Rindevall som är verksam för BalticWaters och chefredaktör på Supermiljöbloggen. 

Rindevall hänvisar denna koppling till att det är landsbygdsministern som har huvudansvar för såväl jordbruk som fiske och mycket annat. Fisket hamnar i skymundan och bortprioriteras enligt henne.

Det hårda fisket och felrapporteringen gör det svårt för arterna att återhämta sig.

Det pelagiska fisket, vilket innebär att båtarna riktat in sig på fiskarter som rör sig i öppet vatten är en bransch som i flera år varit omdiskuterad. Bestämmelserna kring denna typ av fiske är svåra att kontrollera och dessutom kommer de som bryter mot reglerna lindrigt undan. I de flesta fall är kostnaden 2 000 kronor för att felrapportera den totala mängden fångst, oavsett hur stor överträdelsen är. Jämför man det med den ungefärliga miljarden som svenskt yrkesfiske omsätter årligen kan man övertyga sig om att 2 000 kronor är en droppe i havet för de stora fiskemagnaterna som främst utgår från Göteborgs hamnområde.

Störst av alla bland de svenska yrkesfiskarna är Familjen Johansson. De utgår från Rårö och deras Astrid Fiske AB omsätter i snitt cirka 500 miljoner svenska kronor per år.

Hur blev det så skevt? 

För att förstå regelverket som var menat att lösa den pågående kapplöpningen inom fisket, men som istället skapade obalans i industrin, behöver vi spola tillbaka bandet till 2009 då det nya ITQ-systemet trädde i kraft. Istället för att dela på en gemensam kvot som man tidigare gjort fick man då individuella kvoter som gick att överlåta. Dessa baserades vid övergången på hur fångstrapporterna sett ut historiskt.

Staten delade ut dessa kvoter som dessutom gick att handla med mellan fiskarna. Det ledde direkt vid övergången till att den pelagiska flottan minskade drastiskt, från 85 till 32 fartyg.  
Det då nya systemet ledde till vad som i mångt och mycket kan jämföras med ett fiskemonopol. I dag äger Göteborgsfamiljer de tio största svenska pelagiska fiskefartygen. Men de nöjer sig inte med att dominera det svenska fisket. Dessutom har “kvotbaronerna” hittat in på den danska marknaden och äger på så sätt också en del av de danska kvoträttigheterna till pelagiskt fiske. Totalt bossar Göteborgsfamiljerna över cirka 85 procent av Östersjöns svenska fiskerättigheter.

I danska Skagen lägger de flesta stora trålfartygen till. Dit kommer båtarna in med massvis av sill och skarpsill. Stora delar av fångsten blir till foder som säljs till laxodlingar och minkfarmar. Det är lättare att fånga skarpsill och därför maskeras det ofta som sill. Skarpsillen är nära besläktad med sillen men blir som fullvuxen betydligt mindre. 

Strålkastarna är riktade men inget händer

P1 Kaliber publicerade 2019 en granskning som visade på en omfattande felrapportering av fångster i Skagen. Under den period som Kaliber granskade tog yrkesfiskarna upp nästan 50 procent mer skarpsill än vad de själva rapporterat och uppgett, samt 50 procent mindre sill. Granskningen väckte starka reaktioner. Politiker och landshövdingar påpekade ämnets relevans i både Sverige och Danmark.

Men felrapporteringen har fortsatt, något som har noterats och rapporterats av Havs- och Vattenmyndigheten (HaV) som bland annat ansvarar för kontrollen av båtar som lägger till i svenska hamnar. När fartygen är ute på havet är det fiskarnas egen uppgift att hålla koll på och uppskatta artsammansättningen i deras fångst, samt den totala mängden fisk som man tagit upp. Detta gör de under och efter att de fiskat klart. 

– Skepparna är ganska bra på att uppskatta totalmängderna. Men däremot är de sämre på att uppskatta artsammansättningen, alltså fördelningen mellan sill, skarpsill och annan fisk, säger Linus Vedung, utredare på HaV.

Siffrorna

Alla fartyg som är längre än tolv meter får egna kvoter av sill och skarpsill. Men i Sverige är det inte en överträdelse att ha en felaktig fördelning av fiskarter. Det kan inte straffas. Fartygen kan i praktiken ta upp mycket mer skarpsill än vad de själva anger att de ska göra, utan påföljd. Det som däremot är en överträdelse är att felaktigt uppskatta den totala vikten av fångsten.

– Man tog bort att det är en överträdelse att feluppskatta artsammansättnigen i sin fångst för ett antal år sedan. Det var delvis för att man har haft problem med att uppskatta bifångster, exempelvis torsk. Men samtidigt tycker jag att fiskarna ska kunna göra provtagningar ute till sjöss så att de vet vad de har i fångsten, säger Linus Vedung. 

Med detta i ryggen bestämde vi oss för att begära ut samtliga rapporter från alla kontroller som Havs- och Vattenmyndigheten gjort de senaste tre månaderna. Det vi fick fram bekräftade det vi anade. Många båtar är väldigt dåliga på att uppskatta vilken typ av fisk de tar upp. Om det beror på att man vill fuska med kvoterna eller bara att de inte vet hur de ska uppskatta fångsten lämnar vi till andra att bedöma. Men det är ett faktum att felrapporteringen är omfattande.

I hamnen Norrsundet utanför Gävle, som är en av alla kontrollplatser för HaV:s kontroller, anländer en båt som varit ute och fiskat. Under fiskets gång har den ansvarige för båten registrerat dels hur mycket fisk de plockat upp totalt, men även hur mycket av vardera art de fångat. Väl i land väntar tre inspektörer från HaV som är där för stickprov där de räknar dagens fångst. Här återfinns de stora skillnaderna, den från båten uppskattade mängden på 850 kilo skarpsill är i verkligheten 34 281 kilo. Denna avvikelse på nästan 4 000 procent är inte straffbar med dagens regelverk, då det endast är mot reglerna att göra en överträdelse på den totala fångstvikten och inte på hur artsammansättningen ser ut.

Avvikelserna mot vad fartygen själva rapporterat var i vissa fall så stora som 3 900 procent. I de 22 kontrollrapporter vi begärde ut hade nästan alla feluppskattat artsammansättningen i fångsten. Exempelvis angav en båt att de tagit upp 850 kilo skarpsill när de i själva verket hade tagit upp 34 281 kilo, och en annan att de tagit upp 200 kilo sill/strömming när de i själva verket hade tagit upp 7 007 kilo.

Här nedan finner du de rapporter från Havs- och Vattenmyndigheten som hade störst avvikelse från båtarnas egna loggböcker. Perioden vi samlat in rapporterna från är mellan mars och maj 2023. I flikarna redovisas den procentuella felmarginalen kopplat till art (sill och skarpsill) jämfört med vad båtarna själva rapporterat att de tagit upp.

Det här var del ett av tre i granskningen av felrapporteringarna inom det pelagiska fisket i Östersjön och Bottenhavet. I nästa del kan ni läsa mer om hur strömmingsbristen påverkar såväl fiskare som ekosystem.

* Sill och strömming är samma fisk. Men benämns med olika namn beroende på vart geografiskt man befinner sig i Sverige.

Kewin Adolfsson

Alfred Collin

Andreas Pettersson