När Annika blev gravid ville hon föda med ett planerat kejsarsnitt. Ett beslut som inte grundar sig i en förlossningsrädsla utan snarare om vilka risker hon var villig att ta. Hon hade läst på och noga övervägt alternativen. 

Hon gick in till auroramottagningen med förhoppningen att få mer information kring riskerna för permanenta skador i underlivet vid vaginal födsel. 

Bemötandet från auroramottagningen var varsamt. Men Annika kände att personalens inställning, redan från början, var att hon skulle föda vaginalt. 

Hon upplevde inte att hon fick några direkta argument utan mest svepande formuleringar. Att hon inte matchar bilden av de kvinnor som brukar önska ett planerat kejsarsnitt. Hon fick inte heller svar på sina frågor om riskerna med vaginal födsel.

Det blev dags för Annika att träffa förlossningsläkaren som skulle ta det slutgiltiga beslutet. Mötet med läkaren blev en chock.

“Det blev ett krasst konstaterande att jag inte verkade paniskt rädd och ett beslut om att barnet skulle komma ut vaginalt – oavsett vad jag ville. Det var läkarens beslut, min röst räknades inte. Jag var krossad”, skriver Annika. 

Beslutet kom sent i graviditeten och veckorna fram till förlossningen blev ett mörker. Förlossningen blev fylld av oro och rädsla.

“Jag var inställsam mot barnmorskorna på förlossningen. Vänlig och undergiven. Rädd att bli övergiven och nekad hjälp om jag hävdade mig på något sätt”, skriver hon.

Att inte bli mött i sin önskan och istället bli tvingad till motsatsen är något som påverkat Annika. Efter totalt tre vaginala förlossningar fungerar inte hennes kropp som förr. Något som hon känner är en direkt konsekvens av att vården inte lyssnat på henne.

“Jag vet nu vad det gör med en att bli krossad när man är som mest sårbar. Man borde inte behöva gå in i sitt föräldraskap överkörd. Med erfarenheten att ens egna behov och preferenser inte spelar någon roll. Att man inte får finnas för sig själv, utan bara för andra”.

Att tvingas genomgå en vaginal förlossning var för Annika inte stärkande utan istället nedbrytande och traumatiserande. Hon beskriver det som att ställas inför en av livets mest sårbara och utsatta situationer. En situation där ens egen vilja inte spelar någon roll. 

“Man existerar inte för sin egen skull, utan enbart för andras, och därför inte har någon rätt till sin kropp eller något inflytande över vad som ska ske med den”, skriver hon.

Traumat som Annika upplever sig blivit kvarlämnad i beskriver hon som ett experiment utan uppföljning. 

“Man har ingen aning om vad det sätter för psykologiska spår och sår i kvinnorna som utsätts, för ingen har studerat det. Det är ett experiment utan uppföljning med livslånga konsekvenser för oss som förlorat våra snittkrig”.

Annika har önskat vara anonym och heter egentligen något annat i verkligheten.

Text: Elham Mohamed