Vi loggar in i våra appar och slipper gå till banken. Vi har glömt hur mynt ser ut sedan vi bytte bort dem för Swish. I Sverige har ett digitaliserat betalningssystem skapats som fungerar felfritt för 97 procent av befolkningen. För de sista 3 procenten är verkligheten en annan. Dcase har granskat utvecklingen som springer ifrån samhällets mest utsatta människor och avsaknaden av politiska insatser för att hjälpa dem.

En 44-årig kvinna står på en parkeringsplats i centrala Uppsala. Hon pratar i telefon med sin mamma och läser upp koden på parkeringsautomaten. Hon ber mamman starta parkeringen och att vara beredd att avsluta den om ett par timmar. För två år sedan hade hon egen bil och skötte sig själv, men sedan hon hamnade under förvaltarskap har hon inte längre tillgång till Bank-id eller digitala betalningsmedel. Hennes kompetens är densamma idag, men möjligheterna har blivit betydligt färre. 

En man får inte följa med sitt gruppboende till djurparken. De tar inte emot kontant betalning längre och han får inte ha ett eget bankkort. 

En kvinna kan inte resa från sin hemstad. Hon kan inte köpa tågbiljetter sedan de tog bort personalen på stationen. Men det spelar ingen roll – hon känner sig ändå inte välkommen i nya städer som synskadad.

I drygt tio år har länsstyrelsen gjort en årlig rapport som beskriver hur kontanthanteringen fungerar i Sverige. Varje år visar den att tre grupper får allt svårare att hänga med i utvecklingen. Äldre, nyanlända och personer med funktionsnedsättningar glöms bort när samhället digitaliseras.

Av Sveriges befolkning  är en procent blind eller synsvag, en procent har en autismspektrumdiagnos och en procent har en intellektuell funktionsnedsättning. Exakt hur många av dessa som påverkas av det kontantlösa samhället går inte att säga, men som grupp är de utsatta för förändringen som kommer av digitala pengar. En person med autism eller någon grad av intellektuell funktionsnedsättning har ett behov av tydlighet och svårigheter med abstrakt tänkande.

– Det blir svårt att förstå pengar när de aldrig syns och förflyttar sig från ett osynligt konto till ett annat, säger Mats Jansson som är ansvarig för kunskapsenheten på Autism- och Aspergerförbundet.

För personer med intellektuella funktionsnedsättningar är problemen på ett sätt. För synsvaga är problemen andra. Varje utsatt och varje anhörig har en egen upplevelse. Här är sju av dem.

Foto: Malva Kauranen.

Barn i neonvästar grillar korv i duggregnet när Eleonor Belin visar oss runt i Stadsträdgården i Uppsala. Här brukar hon träffa sina kollegor på den dagliga verksamheten när de inte kan träffas inomhus i pandemin. Eleonor jobbar med att sända radio där hon pratar om att leva med olika diagnoser i dagens samhälle.

För att ta sig hit har Eleonor lånat sin mammas bil. Det är också mamman hon får ringa till för att starta parkeringen. Eleonor kan själv inte ha appen som behövs för att kunna parkera i Uppsala. Det är en av flera begränsningar som hon har märkt av sedan hon hamnade under förvaltarskap 2019. 

– Förvaltarskapet begränsar mig. Jag kan inte ha Bank-id, boka läkartider eller ha min psykolog via videosamtal. Jag fick säga upp mitt internet och tv och sälja min bil för att jag inte har råd med det. Jag kan inte ha busskort och ta mig till och från jobbet när jag inte kan köpa biljett digitalt. Det gör mig isolerad, säger Eleonor.

Sedan 2001 har Eleonor haft god man, men sedan två år står hon under förvaltarskap. Förvaltaren har hand om hennes pengar och betalar alla räkningar. Varje vecka får Eleonor 500 kronor som hon ska använda för att köpa mat och allt hon kan tänkas behöva.

– Förut såg jag i bankappen hur mycket pengar jag hade på kortet. Nu måste jag göra ett kontoutdrag på bankomaten varje gång – det kostar tre kronor så efter det har jag bara 497 kronor kvar. För att kunna ha koll på mina pengar tar jag ut allt i kontanter i stället, men i Uppsala är det kort som gäller. Nästan bara matbutikerna och mackarna tar emot kontanter, där kan jag köpa mig en korv, säger hon.

Att Eleonor sällan kan betala med kontanter gör att hon alltid har sin kontaktperson eller syster med sig. När det bara går att betala med kort betalar de och Eleonor ger dem kontanter.

– Det är en himla stress och press att hela tiden behöva be folk om hjälp. Jag har blivit mycket mer beroende av andra och jag är en självständig människa som tycker om att sköta mig själv. Nu har jag en snäll syrra, mamma och kontaktperson som hjälper mig mycket, men vad hade hänt om jag inte hade haft dem? Tänk folk som bara har gruppbostaden, där kan man ju inte låna pengar, säger Eleonor Belin.

Vi avslutar vår parkering i appen och åker från Uppsala. Eleonor ringer till sin mamma och hoppas att hon ska svara för att kunna avsluta parkeringen åt henne.

Foto: Malva Kauranen.

Peter Tjernberg bor i Sundsvall och är aktiv i synskadades riksförbund. I Västernorrland är han arbetsledare, i Jämtland är han sekreterare och på riksnivå sitter han i styrelsen.

– Jag flaxar runt lite och är inte anställd, men jobbar mycket ideellt inom synskaderörelsen. 

Peter har övergått helt till kortbetalning och använder inte kontanter längre. Detta sedan de nya sedlarna kom, som för honom är för lika varandra och svåra att skilja åt. Han höll redan på att fasa ut kontanterna och menar att det är en generationsfråga. 

– Jag är född 1986 och har växt upp med kort på ett annat sätt än de som är födda 1936. Jag är helt blind sedan två års ålder och såhär är det – man får lita på folk ibland. Om jag åker färdtjänst eller är på affären säger de vad summan blir och jag får tro på att det stämmer när jag betalar. Att använda kort fungerar bra så länge vi har kvar knappar på bankomater och betalkortsterminaler. Utan dem blir det större problem att slå in sin egen kod och den ska man ju aldrig lämna ut. Knappar är lite ute och det kommer mer och mer touch i hela samhället. Till exempel går många in på en hälsocentral och möts av att man måste logga in på en slät skärm. Det stupar vi på direkt, säger han. 

Peter berättar att den största frågan inom synskaderörelsen inte är problematiken kring kontanter, utan svårigheterna att kunna använda de digitala tjänster som bankerna erbjuder.

– Det saknas folk inom rehabiliteringen som kan guida blinda och synsvaga i hur man navigerar sig fram på sin telefon eller platta. Jag jobbar lika snabbt på en dator som en seende person gör, men det är ett glapp mellan äldre och yngre i samhället som blir ännu större för gruppen blinda och synsvaga. Många av våra medlemmar har aldrig varit ute på internet – vi kan maila till drygt hälften.

Peter berättar att när han har lärt sig något nytt så tar det kort tid innan en ny uppdatering eller app är aktuell som han behöver lära sig. 

– Det går väldigt fort och vi släpar efter. Byter man webbläsare så kan det vara modernt och bra, men anpassningarna för oss tar ett par månader att utveckla och när de väl finns är det dags för en ny uppdatering igen. Man ligger aldrig i framkant. Alla vet att det är en stor digital klyfta, men man springer bara på ändå. På gott och ont är det så oerhört bekvämt att fösa över ansvar på den enskilda individen, säger Peter Tjernberg.

“Att det inte finns mänsklig information någonstans ställer till enorma problem om de vill ha oss ute i samhället, men det verkar inte som att de vill ha oss där. På stationen är det självbetjäning om man ska resa någonstans, men det är ändå inte ofta man vågar sig till en främmande stad när man har en funktionsnedsättning. Folk verkar inte vara medvetna om att det finns människor som inte fungerar fullt ut på alla håll och kanter. Man måste inse att vi finns kvar.”

Lillemor Cedergren är 81 år och bor i Åkarp. Sedan tonåren är hon gravt synskadad.

Foto: Linnea Bengtsson.

Harald Strand bor i Stockholm och är tidigare förbundsordförande i Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, FUB. Han är god man för sin vuxna son som har en utvecklingsstörning. 

– En stor del av personerna med utvecklingsstörning i Sverige kan i praktiken inte få bankkort. Reglerna är att du måste förstå vad du skriver på för att bli godkänd för ett bankkort. Min son kan varken få Bank-id eller bankkort eftersom han inte kan skriva på dokument. Han blir helt utanför. Att bankkontoren stänger och bara erbjuder kontantuttag i automat blir ett problem för den är gruppen. Kan man inte ha ett bankkort så kan man inte få ut pengar i bankomat, säger han.

Harald menar att kontanter är tydligare än digitala pengar, vilket är en fördel för gruppen han företräder. 

– När vi betalar med kort tappar vi uppfattningen om vad saker kostar. Det är inte bra för den här gruppen där många är fattiga och måste ha kontroll över sina pengar. När man inte kan ta ut kontanter anpassar sig butiker till det och slutar ta emot kontanter. Den enda hjälpen vi har är tyska turister som inte accepterar att man inte får betala kontant, säger Harald.

Om man inte kan ha ett kort, hur löser man det då?

– Jättebra fråga. Vi i FUB har kontaktat myndigheter, men vi vaknade lite sent. Kontanter finns att ta ut i hela landet, men pengarna finns bara i bankomater. Gruppen jag företräder saknar ofta kort och kan inte ta ut pengar i bankomat. Antingen blev vi konstant lurade, eller så var det en låtsasreform i riksdagen. Jag vet inte vilket, men om jag ska vara lite konspirationsteoretisk så tror jag inte politikerna blev lurade – jag tror det var vi som blev lurade, säger Harald Strand.

Anna: “Alla människor vill klara sig på egen hand, utifrån sin egen förmåga.”

Anna Deijer bor i Umeå och är mamma till Lina som är 23 år och har en intellektuell funktionsnedsättning. Lina har egen ekonomi och föräldrarna har ingen försörjningsplikt gentemot henne. Hon ska betala saker på egen hand, men får inte ha Bank-id och bara hennes pappa som är god man får ha hand om hennes bankkort. Kontanter kan hon använda om hon har en vuxen vid sin sida tiden.

– Lina befinner sig på en två- till femårings nivå, trots hennes ålder på pappret. Hon är en lekande tjej och kan inte betala på leksaksaffären med den peng hon har fått av sin mormor eller farmor. Vi kan inte ta med henne på bio för där tar de inte emot kontanter, inte ens bankerna tar emot kontanter längre. Det är stor skillnad idag jämfört med för fem år sedan och det blir bara mer och mer, säger Anna.

Hur påverkar detta Lina?

– Det är väldigt spekulativt, men jag tänker att alla vill klara sig så mycket som möjligt på egen hand, även hon. Att med stöd och hjälp få känslan av att hålla i plånboken, lägga fram pengar och få växel tillbaka ger såklart en större tillfredsställelse än att någon vid sidan om tar hand om allt. Det finns inte en människa som inte vill klara sig på egen hand, utifrån sin egen förmåga, säger Anna.

Hur skulle du vilja att det var?

– Det måste finnas alternativ till Bank-id så att man kan använda internet som alla andra – till att sköta sina vårdärenden till exempel. Jag skulle också vilja att det gick att använda både kort och kontanter i vårt samhälle. Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag anser att det kontantfria samhället är diskriminerande i allra högsta grad. Det blir ett himla hallå om en rullstolsburen inte tar sig in i en lokal, men hur många stänger man ute här då? Jag gör den krassa jämförelsen. Det är en stor diskrimineringsfråga som ställer till det i vardagen för väldigt många människor i vårt land, säger Anna Deijer.

“Jag har ett privatliv och ett heltidsjobb och har inte möjlighet att köa i timmar under arbetstid. Det gör mig vansinnig. Men det är inte synd om mig, det är synd om människorna som blir utan stödet de behöver. Att inte ha digitala alternativ ställer till det för samhällets svagaste.”

Sonia Tota, Malmö. God man till fyra personer.

Foto: Malva Kauranen.

Bakom sin lägenhet i Enköping har Ingrid Ringstedt planterat potatis, men den vill inte riktigt ta sig. Det är fredag och hon bjuder på saffranskaka på uteplatsen. Ingrid flyttade hit från Öland när hennes man dog för att komma närmare sin son. Erik är 55 år och bor på gruppboende i Uppsala.

– Erik pratar inte och kan nästan inte göra något själv, men han tycker om att vara ute. Därför åker jag dit en gång i veckan och går ut och går med honom. Han bor i ett fint, litet hus vid skogen nära stan, säger Ingrid.

Hon är god man för Erik och sköter hans ekonomi. Förut hade personalen på boendet ett kort i Eriks namn, men för några år sedan ville de hellre ta emot hans pengar i kontanter och Ingrid sa upp kortet. Nu har det blivit svårt att använda kontanter och Erik behöver ett nytt kort som personalen kan använda åt honom, men banken ger inte ut kort till den som inte kan handha det själv.

– Jag betalar räkningar från Eriks konto och tar ut kontanter som jag lämnar till boendet. Men vi måste ha ett kort för att personalen ska kunna handla åt honom. Det är moment 22, man tror inte att det sant. Jag är lite förbannad på mig själv för att jag sa upp kortet han hade, men det kunde jag ju inte veta då. Det är bara tre eller fyra år sedan och sedan dess har det gått fort. Än kan jag i alla fall ta ut pengar på en bankomat, men rätt vad det är så kan man inte göra det heller, säger Ingrid.

Hur blir det om han behöver handla något? 

– Personalen på boendet handlar kläder åt honom och de får tjata i butiken för att få använda kontanter. Det är inte gjort för att det ska vara enkelt. Att det fungerar beror bara på personalens goda vilja, men de har nog att göra utan det här krånglet. Jag har funderat på att ge dem ett kort i mitt namn, men egentligen får jag nog inte ha det så heller. Jag vet inte vad man ska göra, han får väl gå naken, säger Ingrid.

Det är inte bara kläder som är svårt att köpa. När alla på boendet skulle till Skansen tog de inte emot kontanter, så Erik kunde inte följa med.

– Jag önskar att han kunde få ett bankkort eller att det gick att betala med kontanter överallt. Egentligen tycker jag att det är jättebra med kort, men man får inte glömma bort någon, säger Ingrid Ringstedt.

Sju personer har vittnat om vilka problem som följer när de eller deras anhöriga saknar digitala betalmedel. De är en liten del av alla personer med funktionsnedsättningar som glöms bort i digitaliseringen. Men de är inte den enda gruppen som hamnar i ekonomiskt utanförskap. 

En asylsökande har inget personnummer och kan därför inte få ett bankkonto eller digital legitimation. Om en nyanländ skulle få ett vitt jobb är det inte säkert att hen kan ta det då det inte går att få ut lönen utan digitala betalmedel. “Det är så oerhört mycket lättare att jobba svart och ta pengarna i en plastpåse. Vi har inte gjort det lätt.”

Klicka här för att läsa fortsättningen på granskningen #medgesej.

Har du liknande erfarenheter? Kontakta oss på redaktion.dcase@gmail.com.

Emma Widebäck
Frida Blomstedt Lidén
Malva Kauranen