Nathalie bröt ihop inne i överläkarens rum.
– Vem tar ansvar om jag nu verkligen går sönder psykiskt? Jag har barn att ta hand om. Vem ska ansvara för det?

Efter första graviditeten som slutade med störtförlossning och resulterade i PTSD ville Nathalie Johansson få ett planerat kejsarsnitt med sitt andra barn. 

Hon visste tidigt att hon ville prata med en läkare istället för att behöva gå till en auroramottagning. Men oftast är det just så processen går till – man hamnar hos aurora först.

–  Jag ville påskynda processen, i och med att man inte vet vilken vecka de här barnen ploppar ut. Så jag ville inte ödsla tid. Jag tycker ju att det är bra att auroramottagningar finns. Men det känns ju som att deras syfte är att omvända, mer än att stötta och göra en trygg, säger hon.

Nathalie fick i slutändan träffa en överläkare och hon var övertygad om att hon skulle bli beviljad ett planerat kejsarsnitt. Men verkligheten blev långt ifrån vad hon hade hoppats på. Läkaren tyckte inte att det fanns medicinska skäl för att Nathalie skulle få ett kejsarsnitt.

– Jag grät och tryckte på min psykiska ohälsa. Jag hade även ett intyg från min psykolog som avrådde detta, på grund av PTSD från tidigare förlossning. Jag sa att jag vägrade genomgå en vaginal förlossning igen, säger hon.

Under graviditetens gång fortsatte Nathalie att ha möten med läkaren. Men det slutgiltiga beslutet kom när hon var i vecka 34. Läkaren diskuterade med andra läkare och de fastslog att hon inte hade tillräckliga medicinska skäl. Hon hade inget att säga till om. Hon skulle föda genom vaginal förlossning.

– Man blir väldigt, väldigt maktlös och känner sig hjälplös i den situationen. Att ingen lyssnar på en. Utan de kör sitt race oavsett vad man säger. På något vis blir ju det en form av övergrepp att inte bli lyssnad på, säger hon.

En annan anledning som läkaren uppgav till att hon nekades var att Nathalie hade haft en normal första förlossning. Något som hon själv inte håller med om alls.

–  Enligt deras bok så var det en “normal förlossning”. Det argumenterade jag också emot för hur i världen kan det vara en normal förlossning. Han fick ju skjutsas till neo och jag själv förlorade massor med blod. Men då var det att “fysiskt har det gått bra”. Men psykiskt så var det ju katastrof. Det vägde de inte ens in i det här, säger hon.

Nathalie erbjöds istället ett kontrakt som lovade henne planerad igångsättning. Detta skulle ske från och med vecka 37 då läkaren tyckte att det fanns risk för snabb förlossning. Nathalie blev även lovad sjukskrivning efter förlossningen så att hon skulle kunna återhämta sig psykiskt. Hon fick även välja att ha samma barnmorska som vid första förlossningen, för att göra henne lite mer trygg.

Brutna löften

Nathalie åkte in till sjukhuset i vecka 37, precis som planerat. På sjukhuset möts hon av en barnmorska som inte verkade ha koll på Nathalies journal och allt som hon blivit lovad. När värkarna drog igång bad hon om epiduralbedövning och smärtstillande, men barnmorskan skakade på huvudet och sa det kunde han inte ge hursomhelst. Då fick Nathalie panikångest och kände ännu en gång maktlösheten när ingen lyssnade på henne.

– Jag blev så otroligt ledsen och kände att trots läkarens löften så blev det ju ändå inte bra, säger hon. 

Barnmorskan fortsatte att vara oförstående till hennes situation. Nathalie blev mer och mer stressad. Efter en stund begärde hon och hennes man att få prata med en läkare istället. Läkaren hade bättre koll och hon kunde äntligen få sin epidural.

Så småningom kom den barnmorskan som Nathalie ville ha och förlossningen drog igång. Hennes dotter kom för snabbt till världen och föddes med vatten i sina lungor. Detta var precis det som Nathalie varit orolig över skulle kunna ske.

– Jag känner ju att det är något fel med mig som gör att barnen bara flyger ut för fort. Och inte mår bra, säger hon.

Även hennes dotter fick vara på neo-avdelningen några dagar efter sin födsel. Men denna gången fick Nathalie och hennes man sitt egna rum. Hon upplevde att personalen var mer förberedda på att ta hand om henne och barnet efteråt denna gången.

Förlorad tid

Efter andra förlossningen fortsatte Nathalie att kämpa i vardagen och blev sjukskriven för utmattningssyndrom. De två tuffa graviditeterna och förlossningarna hade tärt på henne. Hon hade svårt att ta hand om sig själv och barnen.

– Det tog mig flera år att komma ur det här tuffaste. Och känna att man är någorlunda stark psykiskt igen. Det är ju liksom år av medicin, psykologer och behandling och att jobba med sig själv. Det har påverkat mig jättemycket, säger hon.

När barnen började på förskola kunde hon börja bygga upp sig själv. Hon började äta antidepressiva och gick i terapi. Så småningom kände hon sig stabilare och kunde börja jobba igen. I samma veva blev Nathalie gravid, något som hon och hennes partner inte hade planerat.

– Det blev lite som en surprise. Och då var det mycket tankar i början att “ska jag gå igenom det här en gång till”. Jag var ju på riktigt inte säker om jag ens ville, säger hon.

Trots tveksamheter bestämde sig Nathalie för att hon skulle behålla barnet. Direkt kom oron inför förlossningen. Hon ville inte föda vaginalt igen.

Men återigen stötte hon på motstånd och argument om att hon inte hade tillräckligt med medicinska skäl. Trots att hon nu fött vaginalt två gånger och fått psykiska konsekvenser av båda. Nathalie och läkaren kom inte överens och hon kände sig ledsen.

– Tyvärr så orkade jag inte kämpa mer utan accepterade läget för jag var så otroligt trött och uppgiven. Hade jag kunnat hade jag vänt mig till något annat län eller utomlands men på grund av risken för prematur förlossning och mina snabba förlossningar så vågade vi inte det, säger hon.

Hon blev lovad planerad igångsättning i vecka 37 och sjukskrivning efteråt, precis som med graviditeten innan. Hennes son kom en vecka tidigare än väntat och Nathalie upplevde förlossningen som okej. Men fortfarande besviken över att inte ha fått välja för sin egen kropp och upplevelse.

När Nathalie blickar tillbaka på allt hon varit med om känner hon att hon förlorat mycket tid som mamma och närvaro med sina barn.

– Det är ju tid man inte får tillbaka liksom och det är ingen som ersätter för det. Det är väldigt synd att de inte kan ta hänsyn till det psykiska. Då kanske man hade kunnat sluppit att ha det fullt så jobbigt, säger hon. 

Text: Alicia Petersson