Livet efter tvångsvården

Telefonen ligger under förmiddagen återigen på bordet. Ännu en gång hörs Lovisa och Victors röster genom högtalarfunktionen. Den här gången handlar samtalen om hur deras liv ser ut idag, och vilka spår deras upplevelser inom tvångsvården har satt i dem.

Lovisa berättar att de fem år hon var inlagd skadade hennes förtroende för vårdprocessen. Det blev en kamp istället för vård, vilket för henne ledde till att hon under lång tid inte förmådde sig att lita på dem, och inleda ett bra samarbete. Hon undrar om hon egentligen hade behövt vårdas under så lång tid.

– Jag återhämtade mig och lever ett fullt normalt liv idag med utbildning, jobb och familj. Men det var inte tack vare slutenvården. Det var när jag fick den vården som jag själv efterfrågade, och fick möjlighet att visa att jag kunde tillgodogöra mig den som den verkliga skillnaden kom, säger hon.

Foto: Wilmer Nahnfeldt

Victor hade en etablerad kontakt för sin ADHD-medicinering, vilket också blev den kontakt som användes vid uppföljning efter att han skrivits ut.

– Jag tyckte att den kontakten blev rätt så dysfunktionell efteråt, för att jag kände att ingen lyssnade på mig. Så jag skaffade en privat vårdkontakt istället, säger han.

Victor var inlagd i nästan tre veckor, och därefter sjukskriven i en månad. De nästan två månader han var borta från sitt jobb påverkade såklart en del ekonomiskt.

– Men nu är jag tillbaka på jobbet och allt flyter på bra, säger han.

När samtalen avslutas har vi med oss att både Lovisa och Victor mår bättre och har kunnat återgå till sina respektive liv, om än med ett skadat förtroende för vården.

Framtidens tvångsvård

Det här är någonting man diskuterat både nationellt och internationellt men ändå blir det ingen förändring. Det är ingen som bryr sig.

Moa Dahlin, docent och universitetslektor i offentlig rätt
Moa Dahlin. Foto: Uppsala Universitet

När högtalartelefonerna tystnat sitter vi och funderar på vad som skulle kunna förbättras när det kommer till lagen om psykiatrisk tvångsvård. Tidigare frågade vi forskaren Moa Dahlin vad hon ser för huvudsakliga förbättringsområden. Hon tog dels upp den korta tid som läggs ner på att arbeta med fallen, och även rättens sätt att förlita sig på en sakkunnig läkare. Men hon pratar också om problematiskt utformad lagstiftning, och skillnader som görs mellan somatisk och psykisk sjukdom.

– Människor har rättigheter att få sin frihet, sin kropp beskyddad. De friheterna är enormt långtgående, både i vår grundlag och i Europakonventionen. Jag tycker att det saknar vetenskapligt stöd och moralisk grund att särbehandla gruppen med psykisk sjukdom. Vad är skillnaden mellan att ha en psykisk sjukdom som gör att man har svårt att bestämma för sig själv, och att ha en fysisk sjukdom som gör att man har svårt att bestämma saker för sig själv? säger hon.

Psykiatrimålen går idag enligt löpande band-principen med standardiserade domskäl och snålt med tid. Är det verkligen rättssäkert när det gäller frihetsberövanden?

Carl-Johan Nyström, förvaltningsjurist och universitetsadjunkt

Våra tankar går även tillbaka till vad förvaltningsjuristen Carl-Johan Nyström sagt på ämnet.

Carl-Johan Nyström. Foto: Mittuniversitetet

– Jag anser att det behövs en sakkunnig läkare fysiskt på plats som faktiskt träffar patienten, och inte bara medverkar över telefon. Som offentligt biträde och ombud skulle jag gärna se en fördubbling i tiden jag får lägga ner på målet, så att jag kan tillvarata den enskildes rätt. Den muntliga förhandlingen är idag mellan fem och femton minuter. Jämför det med en vanlig process i tingsrätt eller hovrätt, där man sitter i dagar. Psykiatrimålen går idag enligt löpande band-principen med standardiserade domskäl och snålt med tid. Är det verkligen rättssäkert när det gäller frihetsberövanden? säger han.

Moa Dahlin ställde sig frågan vad som är legitimiteten och ideologin bakom lagstiftningen vi har.

– Jag tycker att det är enormt upprörande att det inte är en större fråga. Det tror jag handlar om att allmänheten generellt bär på fördomar mot den här gruppen och tänker, “det är inte jag, det är någon annan”, säger hon och fortsätter:

– Det är oerhört viktigt att det tillämpas på ett likabehandlande, sakligt och objektivt sätt. När det går såhär fort är det väldigt svårt att upprätthålla de rättsliga kraven. Det här är någonting man diskuterat både nationellt och internationellt men ändå blir det ingen förändring. Det är ingen som bryr sig.

Ludwig Sjödin

Wilmer Nahnfeldt

Kevin Wahlstedt